Hur ofta skrattar man så ofta att man grinar?

Jag kan säga att det har jag gjort de tre sista gångerna jag träffat mina resebrudar! Vi skrattar så att vi inte får luft och snoret rinner... ja, det är inte snyggt någonstans, men när den där känslan sitter kvar när man vaknar då fattar man hur bra det är att få skratta! Igår träffades vi SISTA gången innan vi tillsammans står på Arlanda och vi hann avhandla väldigt mycket;

1. Vagabonds sista tidning där det står om de 10 misstag man ofta gör på roadtrips, den kunde vi nonchalant checka samtidigt som vi misstänker att reportern avlyssnat våra möten. För vi kunde på riktigt och ärligt säga att vi gått igenom att den som åker på en fortkörning får betala själv, hur vi ska betala på restauranger, dricks, vem som kör när, vem som har svårast att sova när man måste dela säng... nu kom jag förresten på att jag måste kolla så att ingen sover naken!! (Jösses)

2. Vi har också sett en video på vårt kryssningsfartyg och kan även här gå igång på olika saker; Gunilla på att det finns vuxenavdelning (ehhh?), Karin på att det fanns en Mexicansk restaurang och vattenrutchkanor (move over kids) och Carina att det fanns ett spa, så hon kan skrubba sig för att sen kunna ta ett WM i solning innan vi åker hem. Sollan... ja, efter ett års planerande och stötning och blötning av 1000 ideér så berättar hon högtidligt (när vi andra dreglade över att det fanns sååå många snorklingsturer att välja på.) att hon inte tycker om djur, så att snorkla eller att bada med sjökor går fetbort!! WHAT? Jag undrar om vi kan få med henne om vi lovar att inga fiskar finns i havet?

3. Alla har nu bokat frisör, vaxning, bry & fransar, naglar och vete sjutton vad mer.

4. Vi kom också på att det är idag exakt två veckor tills vi står där på Arlanda och jag fick PANIK, för att hinna med allt som ska hinnas med innan. Medan Sollan har gjort ett sovschema och bestämt sig för att ta med sig sin kudde, så har Carina planerat att jobba samma dag som vi åker och Gunilla springer mellan möten för att få det att gå ihop med 6 veckors semester och att vara företagsledare.

5. Vi hann med att vara lite allvarligare också för vi kan konstatera att livet är till för att levas här och  nu för man vet inte hur morgondagen ser ut. Sen sist vi träffades har det hänt saker som påverkar oss och våra nära och vi kan konstatera att vi finns där för varandra också i sorg... men kvällen slutade i en Selfie och ännu ett gapskratt. <3


Karin